Jaha nu har man precis kommit hem ifrån ett terapisnack. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara av att ta det steget, men som sagt, det handlar bara om styrka.
   Jag är nöjd med kuratorn. Hon har ett fint yttre, lite rockig stil och runt 35 års åldern. Inte en sån där rynkig kärring med stirrig blick som nacka gy. erbjuder. Jag är kräsen när det gäller psykologer. Det måste vara en HON jag klarar inte av män i den frågan. Inga gamlingar. De är så jävla efter i sitt tänkande, om man berättar att man förlorade oskulden som 12-åring så trillar de av stolen. Inga mrs perfection' heller. Med glasögon och strama knutar som sitter och antecknar hela samtalet och framför allt - INGA NEGRER. Sry, men har helt enkelt dålig erfarenhet av mörkhyade inom den branschen. Och det absolut värsta jag vet är de som sitter och tycker synd om en. NAW stackars liten som har haft ett helvete till uppväxt, puttinutti det måste ha varit otroligt jobbigt- jag där för att bearbeta mina problem, inte för att få uppmärksamhet! Jag har ju ganska stor erfarenhet av psykologer som sagt var.

Tycker om att gå igenom allt skit, rensa upp lite. Känner mig så likgiltig efteråt. Mitt hjärta känns hårt som en sten, jag som annars är så gråtmild. Jaja sånt är livet. Ska träffa henne nästa tisdag igen.

Det största steget en människa kan ta är att erkänna för sig själv att den har ett problem. Vi vill alla vara lyckliga och perfekta men verkligheten ligger långt ifrån det. Vi vill gärna att folk ska uppfatta oss på det sättet också så även de som blöder på insidan kliver in som rollen i det perfekta livet. Om det nu finns något sådant. Och eftersom alla gör på samma sätt krävs det en hel del styrka och framför allt mod att våga vända ut och in på sig själv, för det är så lätt att glömma att det finns fler där ute som kämpar med precis samma sak. Även om det alltid kommer finnas de som väljer den fega men enkla vägen som snarare leder en i fördärvet, för kom ihåg kära vänner, man kan inte bearbeta problem som inte finns.

Jaha... bara några timmar kvar då tills skolhelvetet börjar igen.. Jag orkar inte. Vill att Anna ska gå i min klass igen :( saknar ihjäl mig redan efter henne. Hon lyckas alltid göra mig på bra humör, det är därför hon är min närmsta. Tänker tillbaka på Gransäter tiderna, det var oftast ett helvete det med, men jag hade alltid någon som stöttade mig och fick mig att ta mig igenom allt. Pepptalk liksom. Nu måste jag gå igenom allt ensam. Det är ingen i min nuvarande klass som fattar hur jag har det. But I can't blame them. Och jag kan inte heller sitta och sakna hur livet brukade vara, även om det är så lätt att falla dit. Det hela är egentligen komiskt, på den tiden tyckte jag att DET var botten, haha då hade jag ingen aning om vad som väntade. Okej jag ska ta mig själv i kragen, det är sommarlov om 22 veckor. Ger mig själv en spark i baken. Klistrar på leendet. Allt är bra, bara bra.


Från vänster: Elin, Celine, Emma, Anna, Jag, Frida, Josefine. Det var tider det.

ingenting.
Jag älskar snön och luften, ljus och små tomtar. Men mitt psyke säger inte detsamma. Det är mörkt mörkt mörkt. Det blir inte ljusare förens i februari. Bokstavligt talat. Man bestämmer sig inte för att må dåligt. Jag kan inte kontrollera det. Och låt oss vara uppriktiga - ingen blir deprimerad av snö (?) Tycker det är rätt uppenbart. Men nåja, jag kan förstå att människor som aldrig "nått botten" så att säga har svårt att förstå sig på det hela. Där finns det bara en sak att säga, läs om vad en depression egentligen är. Det är skillnad på att få ångestattacker och att vara lite "lessen i ögat". Jag har talat. Punkt slut.

Visst är det vackert ute? Jag vill ha jullov nu!

Det värsta jag vet är falskhet. Ibland förstår jag inte vad jag har gjort för att förtjäna att bli huggen i ryggen. Vissa vänner stället jämt upp, andra gör aldrig det. Folk borde fan bli ödmjukare. Ingen älskar en egoist. Det lär väl visa sig med åren.

Note till mig själv - jag måste sluta bry mig om att folk inte bryr sig. Vad förväntar jag mig egentligen, att någon jag kallar vän ska visa omtanke? Oj, så dumt av mig.

Auf Wiedersehen

Jag vet att folk har svårt att förstå sig på mig. Jag är ju lite egen. Och jag har lagt ner min själ i att försöka vara som alla andra, till slut har jag dött av tristess och frustration. För jag är inte en i mängden. Har aldrig varit, kommer aldrig bli. Och de människor som har svårt att acceptera det, har bara problem hos sig själva att jobba med. De som väljer att döma efter det lilla de ser av mig som person, de har bara låg livserfarenhet. Troligtvis därför jag trivs bättre bland vuxna än barn/jämnåriga. Vuxna kan se samband och värdesätter personen, ungdomar dömer efter hur lite man skiljer sig från den vanliga Svensson svensson. De enda gångerna jag verkligen lider av det är när vänner som känner mig någorlunda inte förstår mina handlingar. Hur ska man förklara? Jag vet ju inte ens själv varför jag är som jag är ibland. Det är inget jag styr över. Jag hatar när någon stämplar mig eller "tror" att den vet. Den vet inte. Det är få som vet. Funderar på att ge ut information till mina vänner om hur man går till mötes med en psykiskt sjuk människa. Men det skulle nog uppfattas som lite.. galet? (hahaha, så otroligt opassande att klämma in humor här, men men). Sedan är det ju inte alla som vet att jag har en personlighetsstörning, vilket inte är lätt att leva med. Då jag faktiskt uppfattar mig själv som flera personer. MEN jag är långt ifrån känslokall och dryg, de som känner mig känner också mina andra sidor. Jag är en ledsen och en glad människa, en förståelig och en svår, en känslokall och en omtänksam, en närvarande och en frånvarande, en social och en antisocial, en lycklig och en olycklig, en älskande och en hatande. En hård och en lättsårad. Som vuxna kommer de flesta komma på att aha "hon den där Sofia, hon var nog lite galen av en anledning". Och vänner, jag älskar det :)

Inget brev i brevlådan. Det är både en besvikelse och en stor lättnad. Du vet ju att jag ändå inte hade läst det. Samtidigt hoppades jag. Jag skulle aldrig skriva till dig, det vet vi båda. Det var ju faktiskt jag som tog beslutet att säga upp kontakten med dig. Att bryta våran relation. Men ändå är det två dagar om året som jag vet att du tänker på mig. Du sätter dig säkert ner och skriver brev dessa dagar. Men precis när du närmar dig brevlådan så ångrar du dig. Visst är det så? För det spelar ingen roll att det är min födelsedag eller din dag. Jag vill inte. Jag ville inte för fem år sedan och kommer inte vilja om fem år heller. Det var mitt val. Och det verkar som att du accepterat det. 
   Vissa tror att du är död. Jag har aldrig rättat dem. Vad skulle det tjäna till? De skulle inte förstå och jag skulle aldrig lägga ner tid på att förklara. De som behöver veta vet, sedan långt tillbaka. Det räcker så.

---

 Du är pappa till tre barn, ändå vet jag att du inte kommer få några gratulationer. Innerst inne vet du varför. Även om du aldrig kommer erkänna det. Och det är väl där problemet ligger.
   Den här dagen är över imorgon, och då tänker jag fortsätta att inbilla mig själv att du aldrig funnits. Men idag förmår jag mig inte ens att låtsas som att jag aldrig tänker på dig. För det gör jag. Jag är bara tacksam över att du inte vet det. Du är inte värd det.

Mitt hjärta. Du är den enda som känner mig innantill och utantill. Den enda som kan läsa mig som en bok. Den människan på denna jord som verkligen vet vem jag är. Som jag aldrig behöver spela för. Du vet hur jag känner, du vet min bakgrund. Du vet hur du ska trösta och hur du ska roa. Du är en del av mig och jag är en del av dig. Utan dig skulle det kännas som att halva jag försvann. Du är min bättre sida. Och jag tänker alltid stanna vid din sida, vare sig du vill eller inte. Jag kommer att följa dig till graven. Det finns ingen som du Anna. Tack för det. Jag älskar dig.

Tillbaka till ämnet komplex. Jag har väldigt få komplex. Visst jag har bra och dåliga dagar, men förövrigt är jag väldigt nöjd med mitt utseende. Då menar jag inte att jag är perfekt. För jag tycker inte att någon är perfekt. Men när jag ser mig i spegeln ser jag nöjd ut. Vissa säger att jag ler, andra att jag gör konstiga miner (?) Haha vilket av det som det nu är så är det bara ett tecken. Jag känner mig stolt. Och den stoltheten borde alla känna när de ser sig i spegeln.
   Det enda komplex som verkligen har fått mig på fall genom åren är mina bröst. Jag kan inte påstå att mina bröst växt mycket alls ifrån att jag var 13-14. Och då började jag utvecklas betydligt tidigare än alla andra (fick min mens vid 10-års ålder). Jag tillhör den "smala" sorten. Har inte mycket former alls egentligen. Och har aldrig haft. Det enda jag har att röra lite på är min uppåt rumpa (den är lite fyllig, den har jag fått ifrån min mamma hihi). Bortsett ifrån den har jag alltid känt mig formlös. Jag har otroligt små bröst. Fyller nätt och jämt ut en A-kupa. Ibland inte ens det. Och jag har ingen "strut" form heller (vilket jag hade när jag var yngre). Utan de är snarare runda men platta? Så formen är snygg. Tittar man rakt fram ifrån ser de små ut, men tittar man från sidan ser jag helt platt ut. Hur som helst, jag har alltid varit väldigt "sexuell" av mig. Och jag tror att jag därför lidit mer än andra med nätta bystar.
   Jag har helt enkelt velat ha den uppmärksamheten storbystadde får. Jag har velat att "grabbar, män, whatever" ska titta på mina bröst. Jag har velat ha porrstjärne-stämpeln. För jag insåg redan som liten faktumet att ska man få samma uppmärksamhet som en storbystad brud får måste man vara 1000 gånger snyggare. För det är så. Har man stora bröst räcker det med att man är "ganska snygg". Har man i stort sett ingenting måste man vara "skit snygg". Tragiskt men sant. Det har ju inte heller blivit bättre genom att jag totalvägrat att inse att jag har en pojk/flick kropp. Jag har ju velat bli kvinna! Jag vill bli kvinna. Och jag har alltid trott att det är storleken på brösten som avgör huruvida man fortfarande är ett barn eller vuxen. Jag har många gånger skämts över min överdel. Drömt om bröstförstoringar. Undvikit att ta av mig bh:n vid sex etc.
   När jag var med yngre killar fick jag oftast kommentaren "men gud vad små bröst du har" Och det låter nedlåtande. Tonen. Meningens uppbyggnad. Smågrabbar (16 års åldern) förstår inte hur mycket sånt sårar. Och som 13 åring var det något jag inte ville uppleva någon mer gång. Så därför slutade jag helt enkelt visa brösten. Använde push-up, inlägg och dylikt. 
   Det har hållit i sig enda tills för något år sedan då jag genom topshop började intressera mig för Kate Moss. Jag tyckte att hon var så otroligt vacker och sökte bilder på henne, läste om henne. Och insåg att hon är plattbystad. Och supermodell. Sexig med små bröst. Det hade jag inte trott att man kunde vara. Och när jag väl öppnade ögonen insåg jag att det finns 100 tals kändisar (utöver alla modeller) som har små bröst. Alla som kläcker ur sig att Kate Moss är en dålig modell för idealet hon för med sig. Men förfan människor, vakna! HON SER UT SÅ. Och hon har stärkt mitt självförtroende något oerhört. Idag behöver jag inte ens använda bh när jag inte känner för det. Jag ser upp till dessa småbystadde kändisar som trots alla deras komplex de haft har stått upp för deras vackra kroppar (fastän de haft möjligheten att göra operationer). Bara för att komma fram till slutsatsen att små bröst är sexigt. Det är vackert. Det är fräscht. Och jag tänker aldrig förändra mig. Det bestämde jag idag. Aldrig. Och jag har inte fått någon negativ kommentar om mina bröst sedan jag var liten. Både för att jag är med äldre men också för att jag inte skäms längre. Jag framhäver det jag har. Och bara det i sig säger män är sensuellt. Skulle jag någonsin få en sådan kommentar igen skulle jag skratta åt det. För det är patetiskt. Punkt slut.

Inspirerande bilder till småbystadde tjejer som inte har kommit att inse det jag insett.
 Kom ihåg - vi är alla vackra.

Vackraste Kate Moss

Kate :)

Favvo skådis - Olivia Wilde

:)

Hilton sisters, sexiga? öh JA  :D

Shakira :D

Becki Newton

Sandra Bullock

Favorit i repris. Keira Knightley <3

Jag kallar dem vinterdepressioner. De kommer alltid som olägligast och träffar alltid hårdast. Men jag är van. Faktum är att utan dem skulle det kännas ganska tomt. Jag har ju vuxit upp med dem. Nog för att jag skulle klara mig utan mörkret. Men på något underligt sätt har det blivit en del av mig. Jag kämpar inte ens emot längre. Det förvärrar bara. Och jag har ingen ork. Antingen går det över eller så går jag under. Och jag har kommit så långt att jag inte bryr mig om vilket längre.

Vad jag däremot bryr mig om och som är ohanterbart, är när jag märker att folk jag bryr mig om faller. Det gör ondare. Jag kan vara ganska självisk men när det kommer till den biten så är jag beredd att göra allt. Jag skulle kunna ta all smärta som existerar på denna jord om jag visste att det gjorde att de jag älskar fick vara lyckliga. Men jag kan inte. Jag kan inte göra något. Förlåt mig.

Eller inte.
Nu har jag kommit hem igen. Ska ju jobba imorgon.
Blir lite deprimerad när jag tänker på hur många kontakter jag har förlorat och hur många band jag har klippt av. Jag låtsas som att det inte betyder någonting, att jag inte bryr mig. Men det gör jag, det är väl klart. Folk verkar tro att det enda jag är intresserad av är att festa, supa och knulla typ. Och det är så jävla fel bild av mig. Jag om någon älskar hemmakvällar, jag kan umgås med folk utan att göra något speciellt. Ändå känns det som att folk bara vill ha med mig när det är party. Varför? För att jag är roligare när jag är full? Trevligare? Hur som helst - det är alltid jag som får kontakta omgivningen när jag vill göra något, det är väldigt sällan omgivningen söker mig. Och det gör mig irriterad eller snarare... lite ledsen. Jag saknar vardagligt umgänge. Jag saknar att få känna mig omtyckt och uppskattad. Något alla människor behöver. Även vi som låtsas klara oss på egen hand. Så... Kändislivet kanske vore något för mig?

---

---

* Är det för att jag är dålig på att visa uppskattning själv? I sådana fall bör alla som känner mig, umgås med mig och tom. pratar med mig få veta att ni betyder tusen gånger mer än ni tror. Eran närvaro lyser upp min dag. Ensam är inte stark. Det har jag lärt mig.

Jag förstår inte varför jag inte kan släppa in människor på djupet förens jag blivit sårad. Det är som att jag måste ha nått botten innan jag kan öppna mig för folk. Då vet jag hur det värsta känns, hur ont det gör. Bara för att sedan vända igen. För visst gör det ondare att bli sviken av någon man öppnat sig för, än en främling? Men jag är inte likgiltig och känslokall, som många tar mig för. Hos mig ligger den riktiga sanningen, den som jag försöker dölja under min sköld - raka motsatsen. Jag har svårt att hantera känslor eftersom jag har ett sådant överflöd av dem och de bara växer inom mig. Blir okontrollerbara. Jag har ingen "bägare" som kan rinna över och därför är jag otroligt lättgråtlig och reagerar på minsta lilla sak. Och jag föredrar att dra mig undan då något biter, men hinner inte alltid. Jag kan inte sätta stopp. Kan inte säga nej. Inte hålla emot. Därför kan jag ses stående i stora folkmassor, mitt på gatan, i allmänhetens centrum. Förkrossad och sårad. När jag bryter ihop existerar ingenting. Ändå så väljer jag att gömma mig i ett skydd. Stänga in mig i min lilla värld. Jag är rädd att om folk såg mig så som mina närmsta ser mig så skulle de tycka att jag är svag. Ynklig. Frågan är vilket som är värst - att man ser mig som känslokall eller svag?

Den frågan kan jag inte svara på själv. Har aldrig kunnat. Så jag fortsätter mitt spel. Tills det brister. För det gör det förr eller senare. Det är bara en tidsfråga.

Vi har alla våra bekymmer. Vissa av oss har bara inte en aning om hur vi ska hantera dem.

Aldrig mer sa jag för ett år sedan, smärtan var outhärdlig. Aldrig mer. Jag tog mig igenom skiten, strax därpå trillade jag dit igen. Det var underbart tills allt dog. Aldrig mer sa jag återigen. Aldrig. Det är ohanterbart.
    Men man glömmer så lätt. Vi letar alla efter sann kärlek och jag ljuger inte när jag säger att livet vore förskräckligt utan den. Men jag talar också från hela mitt hjärta när jag säger att den mörka sidan, den olyckliga, är det värsta man kan uppleva. Något man alltid hoppas att man ska slippa men ändå är så medveten om ska komma. Det vi fruktar mest. Då vi hellre stannar kvar i förnekelsen, allt för att undvika det som alltid inträffar för eller senare. Aldrig mer säger jag nu. Den här gången säger jag det bara som en tröst, för jag vet att det bara är ord. Jag kommer att trilla dit fler gånger, mer smärta kommer slå mig till marken, men förhoppningsvis kommer ljuset också lyfta mig några gånger igen. Och då glömmer man. För lycklig kärlek övervinner alla hinder.

Jobb jobb och jobb. Hon får aldrig sin klänning klar" Ja, lite så känns det faktiskt. Fast just nu är det ganska skönt att slita ut sig totalt, det håller mig sysselsatt och förhindrar mig att grubbla över mina bekymmer.
    Som till exempel att jag förra veckan dumpade min pojkvän. Och igår blev jag själv dumpad av en kille jag dejtat några gånger. Någon jag faktiskt tyckte om. Livet är orättvist. Och jag kanske helt enkelt förtjänade det. Det är smällar man får ta. Dock blev jag riktigt förvånad när jag reagerade med att rycka på axlarna åt saken. Tills jag idag märkte att jag bara tryckt undan smärtan och besvikelsen, den kom istället fram när en kund ställde sig och skrek åt mig när han var tvungen att betala 3 kronor för en vatten (priser som bara gäller den här veckan pga. festivalerna i sthlm). När jag kom hem bröt jag ihop. Först chockad över att jag överreagerade så otroligt, tills jag insåg att det låg något annat i botten.

MEN nu har jag fått det ur mig. Det ska inte upprepas. Allt är glömt och förlåtet. Eller?

Är det han som är svår? Eller är det jag nu igen?
   Jag letar sällan fel hos mig själv och det brukar driva mig i fördärvet. Jag har svårt för känslor, det är jag medveten om. Men man måste vara två. Är det inte så? Det har jag alltid fått höra. 
    Jag hittar aldrig någon balans i mina förhållanden, antingen pendlar jag mellan hjärtskärande förälskelse och stark beundran, eller också mellan avsky och tomhet. Oftast kallt mot varmt så att säga. Jag får känslor för folk som inte "vill något mer" och stöter bort folk som är "galet kära" i mig. Det kan bara betyda en sak, antingen är jag kär i kärleken och vill bara ha det jag inte kan få. Eller också vill jag inte medge att jag inte kan uppleva sådana känslor.

Jag kanske är rädd?
Så fort det blir jobbigt så backar jag. Och det är egentligen det värsta man kan göra. Åtminstone om man vill något mer.

Nattsnacket - överstökat.

Imorse när jag klev utanför dörren var det soligt och inte ett moln på himlen, jag sa då ironiskt till min mamma: haha tror du verkligen att jag behöver ha med mig mitt paraply? Hon svarade då att det kanske var lika bra att jag hade kvar det i väskan eftersom att man aldrig vet med vädret. Jag, som var hundra procent säker på min sak, skrattade henne i ansiktet och kastade ifrån mig paraplyet innan jag stängde dörren och knatade iväg till jobbet.

Resultatet av min dumhet - ikväll fick jag gå hem i spöregn. När jag kom hem liknade jag minst sagt en dränkt katt. Och som så många gånger tidigare, slog det mig att man inte ska undervärdera sin mamma - som nästan alltid har rätt.

Men jag antar att det ligger i naturen - man gör alltid tvärtemot vad ens mamma säger. Man gjorde det när man var barn och man kommer göra det som vuxen. För man lär sig aldrig.

Min plan var från början att nattskriva lite. Några betydelsefulla ord. Avslöjanden. Men just nu känner jag bara för att gå och lägga mig, läsa några sidor, och vänta på morgondagen. Jag har haft en fin vecka. Det finns människor där ute som förgyller mitt liv. Det får räcka för idag. Jag är för trött för sånt här :)

Jag har haft bristande kunskap om lockigt hår. Man tror oftast att det är samma sak som rakt, och att man behöver samma produkter. Det är fel. Lockigt hår behöver helt andra produkter och det är mycket skadliga ämnen som man bör undvika, eftersom det torkar ut.
   I Sverige har de flesta rakt s.k. "skandinaviskt hår", och det gör att vi som har ett helt annat hår, försöker dölja det. Genom att platta, föna och nöta ut våra lockar. Men gör detta att vi får rakt glasigt vackert hår? Nej, har man lockigt hår kan man aldrig få det skandinaviska håret. Varför? Jo det är enkelt, vi har en annan kvalitet på vårat hår och det är mer levande på så vis att det lever sitt eget liv. Så istället för att kväva det livet borde lockiga typer läsa och lära om hur man ska göra för att stärka det livet istället. Hur många med rakt hår tror ni inte egentligen önskar att de hade sånt hår som kändisarna "försöker" skapa - hollywood håret. Vi som har det naturligt är idiotiska om vi inte tar tillvara på det. Jag har själv varit idiotiskt, det tar ett tag tills polletten trillar ner. Och då får man hoppas på att det inte är alldeles för sent.

Man kan få så sjukt mycket tips om man bara lägger ner lite tid på att leta. Vad jag fått lära mig är att man inte ska borsta lockigt hår, eftersom det bara frissar upp ännu mer. Nu förtiden borstar jag bara i duschen när jag har inpackning i. Dessutom har jag fått mycket tips som t.ex. att låta håret torka i en kökshandduk efter att man duschat, så kallat att ploppa. Har man mycket vågor, lockigt eller krulligt hår tycker jag man ska besöka den här sidan : http://www.lockig.se 

Det är så mycket man inte vet.