Jobb jobb och jobb. Hon får aldrig sin klänning klar" Ja, lite så känns det faktiskt. Fast just nu är det ganska skönt att slita ut sig totalt, det håller mig sysselsatt och förhindrar mig att grubbla över mina bekymmer.
    Som till exempel att jag förra veckan dumpade min pojkvän. Och igår blev jag själv dumpad av en kille jag dejtat några gånger. Någon jag faktiskt tyckte om. Livet är orättvist. Och jag kanske helt enkelt förtjänade det. Det är smällar man får ta. Dock blev jag riktigt förvånad när jag reagerade med att rycka på axlarna åt saken. Tills jag idag märkte att jag bara tryckt undan smärtan och besvikelsen, den kom istället fram när en kund ställde sig och skrek åt mig när han var tvungen att betala 3 kronor för en vatten (priser som bara gäller den här veckan pga. festivalerna i sthlm). När jag kom hem bröt jag ihop. Först chockad över att jag överreagerade så otroligt, tills jag insåg att det låg något annat i botten.

MEN nu har jag fått det ur mig. Det ska inte upprepas. Allt är glömt och förlåtet. Eller?