Inget brev i brevlådan. Det är både en besvikelse och en stor lättnad. Du vet ju att jag ändå inte hade läst det. Samtidigt hoppades jag. Jag skulle aldrig skriva till dig, det vet vi båda. Det var ju faktiskt jag som tog beslutet att säga upp kontakten med dig. Att bryta våran relation. Men ändå är det två dagar om året som jag vet att du tänker på mig. Du sätter dig säkert ner och skriver brev dessa dagar. Men precis när du närmar dig brevlådan så ångrar du dig. Visst är det så? För det spelar ingen roll att det är min födelsedag eller din dag. Jag vill inte. Jag ville inte för fem år sedan och kommer inte vilja om fem år heller. Det var mitt val. Och det verkar som att du accepterat det. 
   Vissa tror att du är död. Jag har aldrig rättat dem. Vad skulle det tjäna till? De skulle inte förstå och jag skulle aldrig lägga ner tid på att förklara. De som behöver veta vet, sedan långt tillbaka. Det räcker så.

---

 Du är pappa till tre barn, ändå vet jag att du inte kommer få några gratulationer. Innerst inne vet du varför. Även om du aldrig kommer erkänna det. Och det är väl där problemet ligger.
   Den här dagen är över imorgon, och då tänker jag fortsätta att inbilla mig själv att du aldrig funnits. Men idag förmår jag mig inte ens att låtsas som att jag aldrig tänker på dig. För det gör jag. Jag är bara tacksam över att du inte vet det. Du är inte värd det.