Jag kallar dem vinterdepressioner. De kommer alltid som olägligast och träffar alltid hårdast. Men jag är van. Faktum är att utan dem skulle det kännas ganska tomt. Jag har ju vuxit upp med dem. Nog för att jag skulle klara mig utan mörkret. Men på något underligt sätt har det blivit en del av mig. Jag kämpar inte ens emot längre. Det förvärrar bara. Och jag har ingen ork. Antingen går det över eller så går jag under. Och jag har kommit så långt att jag inte bryr mig om vilket längre.

Vad jag däremot bryr mig om och som är ohanterbart, är när jag märker att folk jag bryr mig om faller. Det gör ondare. Jag kan vara ganska självisk men när det kommer till den biten så är jag beredd att göra allt. Jag skulle kunna ta all smärta som existerar på denna jord om jag visste att det gjorde att de jag älskar fick vara lyckliga. Men jag kan inte. Jag kan inte göra något. Förlåt mig.