Jaha nu har man precis kommit hem ifrån ett terapisnack. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara av att ta det steget, men som sagt, det handlar bara om styrka.
   Jag är nöjd med kuratorn. Hon har ett fint yttre, lite rockig stil och runt 35 års åldern. Inte en sån där rynkig kärring med stirrig blick som nacka gy. erbjuder. Jag är kräsen när det gäller psykologer. Det måste vara en HON jag klarar inte av män i den frågan. Inga gamlingar. De är så jävla efter i sitt tänkande, om man berättar att man förlorade oskulden som 12-åring så trillar de av stolen. Inga mrs perfection' heller. Med glasögon och strama knutar som sitter och antecknar hela samtalet och framför allt - INGA NEGRER. Sry, men har helt enkelt dålig erfarenhet av mörkhyade inom den branschen. Och det absolut värsta jag vet är de som sitter och tycker synd om en. NAW stackars liten som har haft ett helvete till uppväxt, puttinutti det måste ha varit otroligt jobbigt- jag där för att bearbeta mina problem, inte för att få uppmärksamhet! Jag har ju ganska stor erfarenhet av psykologer som sagt var.

Tycker om att gå igenom allt skit, rensa upp lite. Känner mig så likgiltig efteråt. Mitt hjärta känns hårt som en sten, jag som annars är så gråtmild. Jaja sånt är livet. Ska träffa henne nästa tisdag igen.