Jag vet att folk har svårt att förstå sig på mig. Jag är ju lite egen. Och jag har lagt ner min själ i att försöka vara som alla andra, till slut har jag dött av tristess och frustration. För jag är inte en i mängden. Har aldrig varit, kommer aldrig bli. Och de människor som har svårt att acceptera det, har bara problem hos sig själva att jobba med. De som väljer att döma efter det lilla de ser av mig som person, de har bara låg livserfarenhet. Troligtvis därför jag trivs bättre bland vuxna än barn/jämnåriga. Vuxna kan se samband och värdesätter personen, ungdomar dömer efter hur lite man skiljer sig från den vanliga Svensson svensson. De enda gångerna jag verkligen lider av det är när vänner som känner mig någorlunda inte förstår mina handlingar. Hur ska man förklara? Jag vet ju inte ens själv varför jag är som jag är ibland. Det är inget jag styr över. Jag hatar när någon stämplar mig eller "tror" att den vet. Den vet inte. Det är få som vet. Funderar på att ge ut information till mina vänner om hur man går till mötes med en psykiskt sjuk människa. Men det skulle nog uppfattas som lite.. galet? (hahaha, så otroligt opassande att klämma in humor här, men men). Sedan är det ju inte alla som vet att jag har en personlighetsstörning, vilket inte är lätt att leva med. Då jag faktiskt uppfattar mig själv som flera personer. MEN jag är långt ifrån känslokall och dryg, de som känner mig känner också mina andra sidor. Jag är en ledsen och en glad människa, en förståelig och en svår, en känslokall och en omtänksam, en närvarande och en frånvarande, en social och en antisocial, en lycklig och en olycklig, en älskande och en hatande. En hård och en lättsårad. Som vuxna kommer de flesta komma på att aha "hon den där Sofia, hon var nog lite galen av en anledning". Och vänner, jag älskar det :)