Jag förstår inte varför jag inte kan släppa in människor på djupet förens jag blivit sårad. Det är som att jag måste ha nått botten innan jag kan öppna mig för folk. Då vet jag hur det värsta känns, hur ont det gör. Bara för att sedan vända igen. För visst gör det ondare att bli sviken av någon man öppnat sig för, än en främling? Men jag är inte likgiltig och känslokall, som många tar mig för. Hos mig ligger den riktiga sanningen, den som jag försöker dölja under min sköld - raka motsatsen. Jag har svårt att hantera känslor eftersom jag har ett sådant överflöd av dem och de bara växer inom mig. Blir okontrollerbara. Jag har ingen "bägare" som kan rinna över och därför är jag otroligt lättgråtlig och reagerar på minsta lilla sak. Och jag föredrar att dra mig undan då något biter, men hinner inte alltid. Jag kan inte sätta stopp. Kan inte säga nej. Inte hålla emot. Därför kan jag ses stående i stora folkmassor, mitt på gatan, i allmänhetens centrum. Förkrossad och sårad. När jag bryter ihop existerar ingenting. Ändå så väljer jag att gömma mig i ett skydd. Stänga in mig i min lilla värld. Jag är rädd att om folk såg mig så som mina närmsta ser mig så skulle de tycka att jag är svag. Ynklig. Frågan är vilket som är värst - att man ser mig som känslokall eller svag?

Den frågan kan jag inte svara på själv. Har aldrig kunnat. Så jag fortsätter mitt spel. Tills det brister. För det gör det förr eller senare. Det är bara en tidsfråga.

Vi har alla våra bekymmer. Vissa av oss har bara inte en aning om hur vi ska hantera dem.