Aldrig mer sa jag för ett år sedan, smärtan var outhärdlig. Aldrig mer. Jag tog mig igenom skiten, strax därpå trillade jag dit igen. Det var underbart tills allt dog. Aldrig mer sa jag återigen. Aldrig. Det är ohanterbart.
    Men man glömmer så lätt. Vi letar alla efter sann kärlek och jag ljuger inte när jag säger att livet vore förskräckligt utan den. Men jag talar också från hela mitt hjärta när jag säger att den mörka sidan, den olyckliga, är det värsta man kan uppleva. Något man alltid hoppas att man ska slippa men ändå är så medveten om ska komma. Det vi fruktar mest. Då vi hellre stannar kvar i förnekelsen, allt för att undvika det som alltid inträffar för eller senare. Aldrig mer säger jag nu. Den här gången säger jag det bara som en tröst, för jag vet att det bara är ord. Jag kommer att trilla dit fler gånger, mer smärta kommer slå mig till marken, men förhoppningsvis kommer ljuset också lyfta mig några gånger igen. Och då glömmer man. För lycklig kärlek övervinner alla hinder.