Är det han som är svår? Eller är det jag nu igen?
   Jag letar sällan fel hos mig själv och det brukar driva mig i fördärvet. Jag har svårt för känslor, det är jag medveten om. Men man måste vara två. Är det inte så? Det har jag alltid fått höra. 
    Jag hittar aldrig någon balans i mina förhållanden, antingen pendlar jag mellan hjärtskärande förälskelse och stark beundran, eller också mellan avsky och tomhet. Oftast kallt mot varmt så att säga. Jag får känslor för folk som inte "vill något mer" och stöter bort folk som är "galet kära" i mig. Det kan bara betyda en sak, antingen är jag kär i kärleken och vill bara ha det jag inte kan få. Eller också vill jag inte medge att jag inte kan uppleva sådana känslor.

Jag kanske är rädd?
Så fort det blir jobbigt så backar jag. Och det är egentligen det värsta man kan göra. Åtminstone om man vill något mer.

Nattsnacket - överstökat.