jag vill vara som Kissie
Eller inte.
Nu har jag kommit hem igen. Ska ju jobba imorgon.
Blir lite deprimerad när jag tänker på hur många kontakter jag har förlorat och hur många band jag har klippt av. Jag låtsas som att det inte betyder någonting, att jag inte bryr mig. Men det gör jag, det är väl klart. Folk verkar tro att det enda jag är intresserad av är att festa, supa och knulla typ. Och det är så jävla fel bild av mig. Jag om någon älskar hemmakvällar, jag kan umgås med folk utan att göra något speciellt. Ändå känns det som att folk bara vill ha med mig när det är party. Varför? För att jag är roligare när jag är full? Trevligare? Hur som helst - det är alltid jag som får kontakta omgivningen när jag vill göra något, det är väldigt sällan omgivningen söker mig. Och det gör mig irriterad eller snarare... lite ledsen. Jag saknar vardagligt umgänge. Jag saknar att få känna mig omtyckt och uppskattad. Något alla människor behöver. Även vi som låtsas klara oss på egen hand. Så... Kändislivet kanske vore något för mig?
* Är det för att jag är dålig på att visa uppskattning själv? I sådana fall bör alla som känner mig, umgås med mig och tom. pratar med mig få veta att ni betyder tusen gånger mer än ni tror. Eran närvaro lyser upp min dag. Ensam är inte stark. Det har jag lärt mig.
Nu har jag kommit hem igen. Ska ju jobba imorgon.
Blir lite deprimerad när jag tänker på hur många kontakter jag har förlorat och hur många band jag har klippt av. Jag låtsas som att det inte betyder någonting, att jag inte bryr mig. Men det gör jag, det är väl klart. Folk verkar tro att det enda jag är intresserad av är att festa, supa och knulla typ. Och det är så jävla fel bild av mig. Jag om någon älskar hemmakvällar, jag kan umgås med folk utan att göra något speciellt. Ändå känns det som att folk bara vill ha med mig när det är party. Varför? För att jag är roligare när jag är full? Trevligare? Hur som helst - det är alltid jag som får kontakta omgivningen när jag vill göra något, det är väldigt sällan omgivningen söker mig. Och det gör mig irriterad eller snarare... lite ledsen. Jag saknar vardagligt umgänge. Jag saknar att få känna mig omtyckt och uppskattad. Något alla människor behöver. Även vi som låtsas klara oss på egen hand. Så... Kändislivet kanske vore något för mig?
* Är det för att jag är dålig på att visa uppskattning själv? I sådana fall bör alla som känner mig, umgås med mig och tom. pratar med mig få veta att ni betyder tusen gånger mer än ni tror. Eran närvaro lyser upp min dag. Ensam är inte stark. Det har jag lärt mig.
Kommentarer
Trackback
