Jo anledningen till att jag ens tog upp tidigare diskussion var för att jag nyligen läste det här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article4947525.ab

Och tänkte dela med mig av min åsikt att många föraktar unga mammor för att de fattar modiga beslut, för att de känner sig redo, och för att de antagligen inte vill riskera att inte kunna få barn senare. Man kanske bara har en chans.
    Jag har läst många artiklar om kvinnor som blivit med barn, tveksamt valt att göra abort, och sedan år senare då de bestämt sig för att bli gravida fått reda på att de blivit sterila. Hemskare händelse kan jag inte tänka mig. Jag skulle kunna råka ut för vad som helst, men inget vore så brutalt jävla fruktansvärt som att få reda på att man inte KAN få barn. Det är mitt mål här i livet, att bli mamma. Hur ska man kunna leva utan mål? Det är ju egentligen meningen med livet, att vi ska fortplanta oss. Ska vi lita helt på vetenskapen är det ju till och med det enda vi är till för.
    Hur som helst, ni kan ju läsa artikeln själva. Men jag tänkte bara kort berätta att det är en artikel om en kvinna i 30 års åldern som kommit in i klimakteriet för tidigt (som inte har några barn) och nu riskerar att inte kunna få några barn alls. Ironiskt? Nej. Här sitter folk och dömer flickor för att de får barn i åldrarna 16-17, "och tycker att de borde vänta lite längre". Medans som i det här fallet då kvinnorna har väntat alldeles för länge, och se vad det för med sig.

Hellre ung mamma än aldrig mamma.

Det pågår fruktansvärt mycket debatter om unga mammor, vilka misstag de begår och hur naiva de är. Hur oförmögna de är att ta hand om och uppfostra ett barn. Släng er i väggen säger jag bara. Rent skitsnack. Vi vet alla att ingen, oavsett ålder, kan ha erfarenhet innan de fött sitt första barn. Mycket erfarenhet får man med åldern, men barnauppfostran är en avvikelse. Minst sagt. Jag tror definitivt att man har lika mycket kärlek och visdom att ge sina barn om man är 16 som man har om man är 26. Mycket handlar om mognad och det vet jag av egen erfarenhet att det inte alltid sitter rent åldersmässigt. Dessutom, är det något jag fått lära mig så är det att man mognar något otroligt under den tiden man är gravid, människor förändras. När moderkänslorna tar över går man från flicka till kvinna. No mather what.
   Jag erkänner att jag själv längtar något otroligt till att bli mamma, jag skulle aldrig planera att skaffa barn nu, delvis för att jag vet att jag skulle få det knapert rent ekonomiskt, delvis för att jag vet att min nuvarande pojkvän inte är intresserad av något dylikt. Men om det av misstag skulle ske sådant som sker, då skulle jag behålla mitt barn. Det är en sak som är säker. Därför är jag utomordentligt försiktig, och är väldigt noggrann med skydd (har gått på preventivmedel sedan jag var 13).
    Det enda jag tror är skillnaden mellan att vara 15 och att vara låt oss säga 21 (vilket jag tycker är en fantastisk ålder att få sitt första barn vid) är just den ekonomiska situationen. En 15 åring bor hemma (troligast) har inte haft något jobb (troligast) åtminstone inte varit fast anställd, och är dessutom inte klar med sin utbildning. Vilket innebär att bortsett från att denna flicka knappt kan försörja sig själv ska hon kunna försörja sitt barn, och tacka gud om hon har en underbar pojkvän som är äldre och har fast inkomst (då finns goda chanser att klara det) men i annat fall väntar hårdare tider. Jag vet hur jobbigt gymnasielivet är och en 15 åring har ju inte ens börjat! Skulle jag sitta med en två årig baby nu mitt i allt plugg skulle jag tappa huvudet. Jag har tillräckliga problem med studierna ändå. Och missta mig inte, jag är definitivt inte en av de människorna som ser ner på unga mammor, åtminstone inte de oplanerade graviditeterna.
    Vid 21 års ålder har man ju (troligast) lyckats bygga en framtid för sig själv, och därmed för sina/sitt barn, man får pengar från sitt jobb för att vara mammaledig, och man har ett eget hem och har arbetat med sitt ansvar en längre tid. Och skulle det uppstå trubbel med ens karl skulle man inte sitta i klistret. För där ligger skillnaden mina vänner, en 15 åring klarar inte ensam av att ta hand om sitt barn, dvs. utan föräldrar, sos eller karl. En 21 åring kan vara ensamstående.
   Därför tycker jag inte att man bör planera att skaffa barn förens man vet säkert att man står på egna fötter. Bortsett från det tycker jag att åldern är ett ytterst suddigt tecken på ett papper.

Grattis förresten till ellamarie.blogg.se som fött sina tvillingar nu :) (Ännu en mammablogg som jag lusläser, hehe)

Det blev utgång igår, dock drack jag upp ölen själv innan jag gick ut. Finns det något vackrare än levande ljus och pianospelande? Skulle inte tro det. Och det spelar ingen roll hur berusad jag är, det träffar rätt varje gång. Jag gör vad som helst för de stunderna. För jag upplever aldrig sådana känslor som jag gör just då. Jag kan inte sätta ord på vad det är, kärlek, lycka, trygghet? Vad jag vet är att  vid de tillfällena stannar tiden. Är på grund av dig eller musiken? Jag vet inte. Kanske är det blandningen? Harmonin som uppstår. Glöm noterna, här går vi efter känslan. Jag är ovan vid att saker fångar mitt största intresse. Men när du sitter där vid pianot, då låtsas jag inte. Det är det enda jag vet säkert.

Man väljer själv vad man värdesätter här i livet. Något som är helt obetydligt för någon kan vara hela världen för en annan. Jag uppskattar den timmen av pianots toner, dina fingrar som rör sig, som knappt snuddar vid tangenterna, din röst som tyst som en viskning ger musiken liv, i mörkret, mitt i natten, mer än vad jag uppskattar det mesta.

Jag är inte förälskad i dig, jag är förälskad i det du skapar.

Dagens miss är förresten dessa jävla myggor som bosatt sig på min tomt, man skulle ju kunna tro att de håller sig borta mitt på dagen när det är sol och 25 grader - men icke. Man klarar max en halvtimma på altanen, sedan blir man ihjälbiten av odjuren. Hur ska jag kunna sola när jag knappt kan sätta min fot utanför dörren? VA?! Jag tror det är dags att skaffa hem litervis av myggspray.