Det pågår fruktansvärt mycket debatter om unga mammor, vilka misstag de begår och hur naiva de är. Hur oförmögna de är att ta hand om och uppfostra ett barn. Släng er i väggen säger jag bara. Rent skitsnack. Vi vet alla att ingen, oavsett ålder, kan ha erfarenhet innan de fött sitt första barn. Mycket erfarenhet får man med åldern, men barnauppfostran är en avvikelse. Minst sagt. Jag tror definitivt att man har lika mycket kärlek och visdom att ge sina barn om man är 16 som man har om man är 26. Mycket handlar om mognad och det vet jag av egen erfarenhet att det inte alltid sitter rent åldersmässigt. Dessutom, är det något jag fått lära mig så är det att man mognar något otroligt under den tiden man är gravid, människor förändras. När moderkänslorna tar över går man från flicka till kvinna. No mather what.
   Jag erkänner att jag själv längtar något otroligt till att bli mamma, jag skulle aldrig planera att skaffa barn nu, delvis för att jag vet att jag skulle få det knapert rent ekonomiskt, delvis för att jag vet att min nuvarande pojkvän inte är intresserad av något dylikt. Men om det av misstag skulle ske sådant som sker, då skulle jag behålla mitt barn. Det är en sak som är säker. Därför är jag utomordentligt försiktig, och är väldigt noggrann med skydd (har gått på preventivmedel sedan jag var 13).
    Det enda jag tror är skillnaden mellan att vara 15 och att vara låt oss säga 21 (vilket jag tycker är en fantastisk ålder att få sitt första barn vid) är just den ekonomiska situationen. En 15 åring bor hemma (troligast) har inte haft något jobb (troligast) åtminstone inte varit fast anställd, och är dessutom inte klar med sin utbildning. Vilket innebär att bortsett från att denna flicka knappt kan försörja sig själv ska hon kunna försörja sitt barn, och tacka gud om hon har en underbar pojkvän som är äldre och har fast inkomst (då finns goda chanser att klara det) men i annat fall väntar hårdare tider. Jag vet hur jobbigt gymnasielivet är och en 15 åring har ju inte ens börjat! Skulle jag sitta med en två årig baby nu mitt i allt plugg skulle jag tappa huvudet. Jag har tillräckliga problem med studierna ändå. Och missta mig inte, jag är definitivt inte en av de människorna som ser ner på unga mammor, åtminstone inte de oplanerade graviditeterna.
    Vid 21 års ålder har man ju (troligast) lyckats bygga en framtid för sig själv, och därmed för sina/sitt barn, man får pengar från sitt jobb för att vara mammaledig, och man har ett eget hem och har arbetat med sitt ansvar en längre tid. Och skulle det uppstå trubbel med ens karl skulle man inte sitta i klistret. För där ligger skillnaden mina vänner, en 15 åring klarar inte ensam av att ta hand om sitt barn, dvs. utan föräldrar, sos eller karl. En 21 åring kan vara ensamstående.
   Därför tycker jag inte att man bör planera att skaffa barn förens man vet säkert att man står på egna fötter. Bortsett från det tycker jag att åldern är ett ytterst suddigt tecken på ett papper.

Grattis förresten till ellamarie.blogg.se som fött sina tvillingar nu :) (Ännu en mammablogg som jag lusläser, hehe)