Kommer ni ihåg när jag sa att jag spräckte min bubbla? Nu kryper jag in igen. Och stänger ordentligt. Jag är trött på alla jävla känslor - jag tänker bli likgiltig. Jag behöver mitt skydd. Är bara tacksam över att jag har förmågan att stänga om mig, det är inte alla som har det.
    Det är antagligen för att jag blivit sårad så många gånger under mitt korta men stora liv som jag lärt mig att trycka på off-knappen. Utan den skulle jag inte stå på benen idag. Jag låtsas som ingenting. Jag bryr mig inte. Förstår du det? Jag tänker sluta bry mig. Gör vad du vill, lägre kan du ändå inte sjunka. Jag har blivit huggen i ryggen igen för hundraelfte gången, den här gången tänker jag bara låta det blöda.