Jag hatar att fylla sent på året. Har alltid avskytt det faktumet att jag till och med är yngre än de flesta "jämnåriga". Som att jag inte haft ålderskomplex tillräckligt. Jag har velat vara 18 sedan jag var 10 år gammal. Har verkligen längtat. Jag fyller i november, men så fort det varit årsskifte dvs. efter nyår har jag sagt att jag är ett år äldre än min egentligen ålder (eftersom att jag fyller det samma år) fastän min födelsedag inte kommer förens 10 månader efter.
   Gör det faktiskt fortfarande. Utan att tänka på det. Jag känner mig äldre. Burkar jämföra det med människor som man får höra om som känner sig fångade i fel kropp, känner att de egentligen borde vara det motsatta könet. Ja där har ni min sits, jag känner att jag borde ha fötts 3 år tidigare. Kan ju verka som en bagatell för er som inte känner med mig, men det har alltid varit något jag mått dåligt över. För jag har tex. alltid umgåtts med äldre, vilket har gjort att jag inte har fått följa med på vissa saker pga. åldersgräns. Jag har alltid haft mer gemensamt med vuxna än med barn. Lättare för att konversera och diskutera. Som barn var jag oerhört lillgammal. Det fick jag jämt höra.
   Nu till det faktum som gnager sig in i benmärgen. Snart kommer jag inte ens kunna umgås med jämnåriga, därför att jag som nu fyller 17 om en vecka kommer få det knepigt eftersom många som jag känner fyller 18 efter nyår, i februari eller i maj. Det vill säga att jag kommer aldrig kunna följa med på något. Kommer bli ensam :( DET är så jävla orättvist! Jag befinner mig i en mellanålder. Har precis fyllt 17, det är ett helt ÅR kvar tills jag fyller 18. Vilken oerhört kul sommar jag kommer få när jag är den ende som är omyndig fortfarande. HURRA. Jag hatar min födelsedag. Det är inget speciellt för mig. Det är inte kul att fylla något man redan inbillat sig att man varit i några år. Suck..